Ibland blir man inte klok på människor. Samhället förs framåt, med gott resultat i längden. Nu har det däremot gått snäppet för långt om jag får säga mitt, ett samhälle som ska anpassa sig efter en enskild individ?

Nåja, så överdrivet är det väl kanske inte. Frågan ställs ändå: Vad hände med traditioner?

Läste precis i DN angående att personifiera sin dödsannons så mycket som möjligt. Insändare som har grisansikten, semlor och kränkande texter. Visst kan det vara ett internt smeknamn, en ledtråd om hur personen var när denna var i livet men ska detta verkligen ut bland offentligheten? Är inte det här något man bör spara till begravningen, där de nära och kära faktiskt behöver komma ihåg den där semlan, eller smeknamnet?

Hade jag dött i min motorcykel olycka så hade i alla fall jag vridit på mig i graven om någon satt in en motorcykel i tidningen. Visserligen älskar jag dem, men jag vill gärna bli ihågkommen för min person som helhet inte för ett enda intresse.

// Örjan J

Efter mycket tid och övertalningsförmåga från mitt barnbarn angående det här med det eländiga bloggandet man ser överallt så skapade jag mig en egen.

Förvänta er inte att den kommer vara designad på ett smakfullt sätt, det vetisjutton hur man gör. Jag vet inte ens vad jag tänker skriva om...

Sjukpensionär som man är så finns det mycket tid över när man inte är nere och fiskar eller läser litteratur i mängder. Förr i tiden åkte jag MC, men skadade ryggen i en motorcykel olycka och kan inte jobba längre.

Aldrig har jag heller satt mig på en motorcykel igen och har inga planer på det, så varför inte blogga lite istället?

// Örjan J